Natten innan
Det är inte varje natt som man hålls vaken och den perfekta sömnen uteblir pga. en hungrig hunds kurrande mage, men det var precis vad som hände natten innan SUM.

Jag överdriver inte om jag säger att hundens mage kurrade högljutt var 45:e sekund kombinerat med att hon dessutom gnällde ynkligt. Efter att ha provat att gå ut i kylan och rasta henne mitt i natten kom jag ihåg att hennes vanliga hundmat var slut och hon hade inte rört ersättningsmaten så hon var med stor sannolikhet bara hungrig.

Jag bredde en macka med mycket smör på vilken hon genast glupskade i sig. (Det är viktigt med rätt pålägg. Det har bl.a. Peter Nilsson fått erfara när han skulle vara snäll och dela med sig av sitt energitilltugg, macka med medvurst på SUM-promenaden föregående helg…)

Peter Nilsson

Efter det att hon fått i sig sin nattmacka slutade magen att kurra och hon somnade genast i sin korg. Det är vid sådana tillfällen som man inser att jag har ganska bortskämda hundar.

Själv hade jag när hon äntligen tystnat två timmar kvar tills väckarklockan skulle ringa…

Mingel
Precis som förra året var det trevlig stämning innan start och det gick smidigt att lämna in sina väskor och hämta ut nummerlapparna. Det fanns många för mig kända ansikten på plats som jag inte hade en aning om vilka de var för 1½ år sedan. Några exempel på ultrisar som jag lade märke till innan start var bl.a. Fredrika, Linda, Staffan, Emelie, Cecilia, Torkel, Bernt, Jan-Erik, Janne, Elisabet, Helena, Annika, Mia, Tone, Sebastian, Micke, Peter, Mats, Kjell, och Sigge. Det kändes riktigt hemtrevligt!

Jag försökte energiuppladda en sista gång genom att trycka i mig lite ris och tonfisk och dricka mjölk och sedan begav vi oss iväg till starten.

Startskottet gick
Precis som förra året kom vi iväg smidigt i starten. Jag upplevde ingen trängsel alls utan det glesade ut sig ganska direkt. (Troligtvis för att de flesta sprang ifrån mig, men det kändes bra ändå.)

Det hade varit lite kyligt i starten men jag var nöjd med mitt klädval för dagen. En kortärmad och två långärmade funktionströjor, ett par längre tights och ett par vindöverdragsbyxor. 

Lagom varmt klädd. (Foto: Mats Dänsel)

Första lättsprungna biten på elljusspåret är det lätt att bli för ivrig och springa för snabbt, men min klubbkamrat och farthållare Mikael Forsström skällde genast på mig när jag visade tendenser på att missköta mig i spåret.

Första skogsetappen
Jag fasade för terrängavsnitten med hala rötter och stenar som jag hade i färskt minne sedan året innan. När vi väl kom dit så blev jag glatt överraskad. Det var inte alls lika halt som året innan. Jag vet inte om det berodde på vädret eller att jag hade andra skor på mig i år, men jag kände mig ändå mycket nöjd med mina vanliga Asics cumulus 11.
Jag är vanligtvis ganska svag och långsam när jag springer i terräng och kanske mycket pga. att jag är lite feg efter att ha stukat fötterna i början av min löparkarriär och springer extra varsamt.

Idag kände jag mig dock lite sturskare än normalt trots att jag höll på att drutta omkull den första tekniska etappen med näsan före i geggan. (Tror Peter Nilsson fick med mitt pinsamma ögonblick på film) Att jag kände mig lite modigare var nog bara för att det inte var så halt i år och sedan så sprintade ju Micke iväg som en bergsget och jag hade ju inget annat val än att försöka hänga på om jag inte skulle tappa bort honom helt och hållet.

Loppet
Den största delen av loppet sprang, jag, Micke och Peter tillsammans. Det kändes mycket bra psykiskt att vi avverkat stora delar av banan helgen innan i promenadfart, vilket gjorde att det idag kändes som om samma etapper gick riktigt snabbt.
Jag tror att jag pratar för oss alla tre när jag säger att vi var riktigt pigga nästan hela loppet, fast när vi sprang den sista asfaltsträckan så var jag tydligen mycket långsammare än jag själv trodde.
(7.30 tempo kanske?!) Micke sprang säkert 100 meter före mig och Peter hela asfaltsbiten, men då hade han ju faktiskt fuskat och sprungit i Kenya några dagar innan. (Den kenyanska sanden var till och med kvar i skorna!)

Peter och Micke påpekade flera gånger att deras gpsar sa att bla. 30 km märkningen satt några kilometrar för tidigt och mycket riktigt så fick vi veta när vi kom i mål att bonden som bodde i närheten hade flyttat både skyltar och snitslar för att de var uppsatta på hans mark. Vi hade tur att vi sprang i alla fall inte fel som vissa av de andra löparna gjorde.

Snitslar

Banan var faktiskt väldigt välsnitslad i år. T.o.m. jag skulle ha kunnat springa hela banan ensam utan att tappa bort mig. Jag gillade skarpt att de ibland snitslat lågt ner på marken där jag är säker på att många löpare är trötta och lätt missar snitslingen eftersom de fokuserar på marken för att inte snubbla.

Näst sista etappen
När vi avslutat asfaltbiten och passerat Tyresta by var blev det mer och mer geggigt och benen började kännas lite trötta. Mina senaste ultralopp har jag nästan inte känt någonting i benen dagen efter, men jag kände nu att alla backar och terräng troligtvis skulle ge mig en skön träningsvärk någon dag senare.

Vi hade saktat ner tempot en aning och jag började bli orolig att fler tjejer skulle hinna ikapp mig så jag kläckte ur mig något som ”Nu får vi inte gå här och mysa längre för att då hinner de ikapp oss”. Det skulle jag ju inte ha gjort. Peter tystade mig genast genom att lägga på ett kol och springa ifrån oss. Lagkamraten ”Gentlemanna-Micke” fortsatte att hålla mig sällskap.

När vi kom fram till näst sista vätskekontrollen serverades det äntligen efterlängtad Coca-Cola. Vi fick dessutom lite pedagogiskt peptalk (not!) vid energistoppet. ”Oh det är många som har sprungit förbi här. Fler än 100 och MÅNGA damer! Ni är bland dem sista.”

Det var lite småtråkigt tyckte jag som hade tyckt att hela loppet hade känts bra. Jag trodde dessutom att jag låg bättre till än jag gjorde och jag trodde att jag hade chans att få en ganska bra placering jämfört med året innan.  Året innan kom jag nämligen näst sist på 6:53:23 och då var jag riktigt trött när jag kom i mål.

Jag tappade lite av entusiasmen när jag fick veta att jag som vanligt låg bland de sista och började längta tills målgången.

Målgången
Sista biten var en slinga runt sjön. Det var många backar och jag som bara kom ihåg en uppförsbacke längs den här sträckan från året innan och sedan nerförsbacken innan mål suckade varje gång jag insåg att den föregående backen inte varit den sista. Lite ont i magen gjorde att jag fick sakta ner ganska rejält sista kilometern trots att jag egentligen inte var så trött, men i mål kom jag.

För ovanlighetens skull så struntade jag i att spurta denna gång och jag och Micke gick i mål samtidigt på 6:05:07. Det var i alla fall bättre än året innan J.

Samtliga resultat finns på SUM’s hemsida

Skador och skavanker
Inte en enda! (Inotyol i ljumskar och Vet-Flex runt knäna förebyggande innan start)

Efterfest
Kristina Paltén var inte med och sprang denna gång, men hon samordnade en trevlig middag på Herman’s efter loppet.

Kristina Paltén

Gänget som minglade var Kristina Paltén, Annika Andreasson, Torkel Skogman, jag, Cecilia Petersson, Karl Sjödahl, Anders Löfgren, Urban, Håkan(?)och Fredrika Gullfot med maken.

Jag hade ingen kamera med mig idag så bilder från loppet får ni njuta av här:

Maria Wiberg

Linda Persson

Staffan Ring

Mats Dänsel

Fler berättelser:

Kalles blogg

Sebastian

Cecilia Petersson

Farbror Steffe